måndag 2 augusti 2010

Sommarens solotur.
Några dagars vandring i fjället.


Jag och hundarna har vandrat och vandrat.
Och vandrat.
Ledat.
Och oledat.

För det bästa är väl längst bort?
Där det är som mest otillgängligt.
Fisket alltså.


Och här.
Här är dom.
Dom STORA troféerna.
Slugt simmandes i vattnet.
Det bara måste vara så.
För jag har gått så långt.
Och slitit så hårt.
Och tjärnen är så mytomspunnen.


Men det var inte så.
Inte ett napp.
Jag provade alla mina fiskeredskap.
Jag top till alla knep.
Till och med de som broder bror har rekommenderat.
Men inte.
Inte ett napp!!



Fick syn på kraniet av en gammal gnagare.
Övergav fisket för en stund för att försöka få till ett bra foto.
Men kraniet ville hela tiden ramla åt sidan och inte ligga som jag ville.
Varje gång jag försökte vända det till rätta var det med en rysning i kroppen.
Skallen var kritvit och vacker.
Medan de två långa, hemska och gula tänderna fick mig att tänka på annat....
Nå väl.
Efter att ha varit ute i några dagar känner jag mig ändå nöjd.
Har vandrat runt och provat fisket på tre olika ställen.
Samma dåliga resultat överallt.
Eller bra, jag slapp ju rensa.
Fast lite vemodigt är det ändå.
Filékniven var självklart med i packningen, och vad smakar bättre än en smörstekt nyfångad rödingfilé när man är på tur?
Ändå är det skönt när man kan känna att man får vara för sig själv en stund.
Lite ska jag ha för att jag är norrlänning....